Välsignad december står för dörrn och livet längtar
Det kanske är pausen från verkligheten. Eller en djupdykning i den.
Jag vet inte, men något har gjort att det har vänt.
Det är första advent och jag lever lite som i en snökula.
En skyddad verklighet? Inte för fem öre. Men det är mysfaktor tusen. Det kan inte kännas så mycket mer filmaktigt än att gå på stan i folk- och snöyra bland sjungande rödklädda musiker.
Skillnaden är att just idag drömmer jag mig inte bort utan lever helt i min verklighet.
Och det känns bra.
Bara blandar ut sin tid med lite te
Jag är inte säker på vad, men nånting är det.
En mysig känsla. Någonstans en längtan efter jul.
Höstvemod skulle jag vilja kalla det. Men när jag slog upp vemod stod det dysterhet, melankoli.
Nej, jag är inte melankolisk. Snarare nostalgisk. Som om det skulle vara nåt nytt.
En konstig dag med minnen som finns och inte gör det.
Och ikväll spelar Håkan Hellström i Scandinavium. Jag vet inte vad som hänt, men han har växt i mina ögon, eller öron är det ju egentligen.
Det är nog det att jag helt enkelt är väldigt imponerad av personer som brinner så emormt mycket för något.
Ingenting kan komma emellan. Det finns en gnista i ögonen, en passion i rösten. En evig kärlek.
Och just kärlek till musik är något stort. Beundransvärt.
Det är Lars Winnerbäck, Jill Johnsson, Anna Stadling, Lisa Ekdahl och Jens Back, bland många många andra.
Några av dom är de fina männsikor som jobbar på Kulturverkstan och som gjorde det när jag spelade där.
Kärlek = musik.
Musik kanske också är en anledning till mitt nostaliska hösthumör. På ett positivt sätt.
En mysig känsla. Någonstans en längtan efter jul.
Höstvemod skulle jag vilja kalla det. Men när jag slog upp vemod stod det dysterhet, melankoli.
Nej, jag är inte melankolisk. Snarare nostalgisk. Som om det skulle vara nåt nytt.
En konstig dag med minnen som finns och inte gör det.
Och ikväll spelar Håkan Hellström i Scandinavium. Jag vet inte vad som hänt, men han har växt i mina ögon, eller öron är det ju egentligen.
Det är nog det att jag helt enkelt är väldigt imponerad av personer som brinner så emormt mycket för något.
Ingenting kan komma emellan. Det finns en gnista i ögonen, en passion i rösten. En evig kärlek.
Och just kärlek till musik är något stort. Beundransvärt.
Det är Lars Winnerbäck, Jill Johnsson, Anna Stadling, Lisa Ekdahl och Jens Back, bland många många andra.
Några av dom är de fina männsikor som jobbar på Kulturverkstan och som gjorde det när jag spelade där.
Kärlek = musik.
Musik kanske också är en anledning till mitt nostaliska hösthumör. På ett positivt sätt.
