Till dom som verkligen har nånting kvar
Det här är en hälsning till dom fromma.
Dom som inte jagar guldet och äran
Dom som ser lyckan I det dom har nära
Dom som kan leva en dag I sänder
Utan oljade tungor och blodiga händer
Dom som inte alltid letar efter spänningen I natten
Dom som kan leva på luft och vatten
Det här är en fanfar för dom som verkligen har nånting kvar
Det här är en sång, om en blomma
Till dom som inte är om tomma.
Dom som aldrig patrullerar gamla stan
Eller snortar I sig drömmar runt Karlaplan.
Dom som inte alltid sneglar över dom som har mera.
Dom som sätter barn till världen och får dom att fungera.
Dom som inte vill vara en av ringarna på vattnet
Som kan leva under ytan och tycka det är vackert.
Det här är en fanfar för dom som verkligen har nånting kvar.
Det här är en sång, en blomma.
Det här är en hälsning till dom fromma.
Dom som kan bygga och bygga och bygga
Och resa sig med solen och känna sig trygga.
Som inte schackrar och dealar I en blåfrusen ström.
Där varje handslag är ett vapen och varje andetag en lögn.
Som inte vill vara en av ringarna på vattnet.
Som kan leva under ytan och tycka det är vackert.
Det här är en fanfar för dom som verkligen har nånting kvar."
-"Fanfar" Staffan Hellstrand
Under månen
En promenad hem rensade min hjärna.
Jag vandrade i min lyckobubbla. En lugn värld där man kan tänka fritt.
Eller inte tänka alls.
Jag gick på en väg i en liten del av världen.
En värld som ibland kan kännas enorm.
Som att det är inte spelar någon roll om något är 3 eller 3000 mil bort.
Jag kan ändå inte nå det.
"Det är en liten värld".
Nej, det är det inte.
Det är en stor värld under ett litet tak.
Jag gick, lyckligt medveten om att vi alla lever under samma tak.
Och jag plötsligt fick jag en helt annan syn på månen.
I´ve been living in the past too long
"jag hade nästan glömt ditt tegelhus
men kvällen kom med samma bleka ljus
plötsligt minns jag stanken av
min godtrohet igen
en vän som inte riktigt var en vän
ett sött och billigt vin i dyr karaff
en bitter känsla sitter av sitt straff
det blåste mellan husen
vi tog varsitt håll i snön
natten när den feta damen sjöng
sångerna blev kedjebrev man hör
när molnen hängde tunga ovanför
att lämna tystnaden och alla lögner
utanför"
-"Kedjebrev" Lars Winnerbäck
Minnen. De har varit och är fortfarande en stor del av mig.
Jag har lätt för att stanna kvar i det förflutna.
Och när man tror att det väl är över. Dåtid. Imperfekt. Finito.
Då börjar minnena regna över en. Oväntat ösregn.
Och jag har inget paraply.
Om vi förlorar varandra här i vimlet, så minns att jag står bakom dig
Det är, enligt mig, en av de finaste textrader som finns.
"Om vi förlorar varandra här i vimlet, så minns att jag står bakom dig"
Av Lars Winnerbäck.
Andra dagen på det nya året.
2010 firades in på ett underbart bra sätt!
12-slaget var aningen filmmagiskt.
Himlen lystes upp på flera håll och jag omgavs av jättehärliga människor.
Många av dem är personer som jag för ett år sedan inte kände.
Det hände mycket år 2009.
"Vi kom varann närmre, du och jag i vår
och jag är tacksam för att du orkar lyssna"
Också det av Lasse W.
Och det stämmer.
Jag är glad för att jag har fått träffa flera goa människor.
Och jag är glad för att jag har kvar dem som jag redan kände.
Jag hoppas att jag har fått fram hur mycket de underbara betyder.
För det gör ni. Föralltid.
