Nåt som inte var IKEA, nåt som inte hade lösningen i kanten
Det har snöat. Vita flingor har singlat och öst ner från en mörk himmel.
De har döljt marken. De har täckt gräs, blommor och löv. Sådant som alltid är där utan att vi ser det.
Hur vet vi att de är där då? Äh, de är helt enkelt det.
Men jag har letat, försökt hitta rötter. Mina rötter. Släkt. En värld som har varit ganska dåld för mig under hela livet. Jag har försökt sopa undan snön. Och jag har trott att jag har lyckats. Det kanske inte var så egentligen.
Men jag hittade massa annat under snön också. Ett land, ett språk och människor.
Det blir inte alltid som man har tänkt sig. Men det behöver inte betyda jord och gråa stenar.
"Bakom varje hög av sand finns guld för den som letar" -Lasse W. 
Välsignad december står för dörrn och livet längtar
Det kanske är pausen från verkligheten. Eller en djupdykning i den.
Jag vet inte, men något har gjort att det har vänt.
Det är första advent och jag lever lite som i en snökula.
En skyddad verklighet? Inte för fem öre. Men det är mysfaktor tusen. Det kan inte kännas så mycket mer filmaktigt än att gå på stan i folk- och snöyra bland sjungande rödklädda musiker.
Skillnaden är att just idag drömmer jag mig inte bort utan lever helt i min verklighet.
Och det känns bra.
Bara blandar ut sin tid med lite te
En mysig känsla. Någonstans en längtan efter jul.
Höstvemod skulle jag vilja kalla det. Men när jag slog upp vemod stod det dysterhet, melankoli.
Nej, jag är inte melankolisk. Snarare nostalgisk. Som om det skulle vara nåt nytt.
En konstig dag med minnen som finns och inte gör det.
Och ikväll spelar Håkan Hellström i Scandinavium. Jag vet inte vad som hänt, men han har växt i mina ögon, eller öron är det ju egentligen.
Det är nog det att jag helt enkelt är väldigt imponerad av personer som brinner så emormt mycket för något.
Ingenting kan komma emellan. Det finns en gnista i ögonen, en passion i rösten. En evig kärlek.
Och just kärlek till musik är något stort. Beundransvärt.
Det är Lars Winnerbäck, Jill Johnsson, Anna Stadling, Lisa Ekdahl och Jens Back, bland många många andra.
Några av dom är de fina männsikor som jobbar på Kulturverkstan och som gjorde det när jag spelade där.
Kärlek = musik.
Musik kanske också är en anledning till mitt nostaliska hösthumör. På ett positivt sätt.
Gråvita skyar, tandläkarväder
Halv entusistisk, men nöjd.
Ibland behöver man välla ur sig allting. När man har gjort det några gånger och klockan har tickat så känns det lite bättre. Tiden har gått vidare, och liksom jag med den.
Man har grävt ner sig så djupt att man tillslut inser att det var lite väl. Och så tvingar man sig upp.
Fastän det inte alltid är jättestadigt, så står man kvar.
Tandläkarväder, ett ord som jag gillar. Men det innebär det halvslask, grått, gå med fötterna släpandes lite efter, i alla fall för mig. Det fina med tandläkarväder är att musik, minnen och mys sitter ihop med ordet.
Och mys sitter för mig ihop med bilden nedanför.
Vi har solen i ögonen
Som att börja se igen.
Inte jätteklart, men ändå mer än tidigare.
"Vi är änglar med blickarna högt i det blå
Vi är dom som förlorar men jublar ändå
Vi är dom som kan skratta åt allt med varann
vi är dom som kan gråta när ingen ser på
Vi har solen i ögonen
Och spilld mjölk överallt
Det stinker av gammalt groll
men vi har skuggorna bakom oss trots allt"
Det fladdrar till som i en dröm
Många år sedan. Känslan gör sig påmind.
Känslan av att helgen är nära.
Minnet av klorlukten efter stunden i simhallen.
Lakritssmaken efter salta katten tabletterna från fredags bingon på fritids.
Lukten, ljudet, männsikorna. Samma sak varje fredag.
Vi längtade inte bort. Njöt av nuet, men ändå med vetskapen om vad som väntade.
Och det var något bra.
Disco, hårspray i rött, grönt, silver.
Musiken och spännningen.
Bullens korv, sura godisar.
Samma sak, samma människor.
Lite senare. Men ändå fredag.
Mörker, tacos, musik.
Inget disco. Inget hårspray. Inte samma människor.
Inte spänningen, men ett skönt lugn att njuta av.
Ännu några år senare.
Annan plats. Andra människor.
Förändringarna är lite för många och stora för att ge precis samma känsla.
Det är för långt ifrån fredagsbion.
Men minnena är starka.
Längta tillbaks? Kanske inte ändå.
Lär sig, vänjer sig och glädjer sig.
Det är fortfarande nära helg.
Och klorlukten, lakritssmaken och tacosen finns kvar.
"Det fladdrar till som i en dröm."
Dom tomma stegen
Har du kastat några stenar i djupet och sett dom singla ner i spiraler?"
"Jag är en barkbåt som driver mellan grenar och stenar
och en nattfjäril är min besättning"
-Lars Winnerbäck
Ibland blir allt bara konstigt rörigt.
Men jag tycker om dom här raderna av Lasse.
Här har hösten börjat tidigt
Artonde september.
Regnet smattrar mot fönstret.
Den tomma stranden ekar höst. Höga, kraftfulla vågor slåt mot klipporna.
Vinden är så stark att man nästan kan luta sig mot den.
En kopp varm oboy känns bra mycket mer lockande än en handduk och bikini.
Nu har sommaren blåst bort. Helt och fullt.
Jag försöker acceptera det.
Tro på drömmar, ta ett kliv. Vält den värld du lever i.
"Månen, himlen och dess stjärnor
Kommer alltid vara kvar, kommer alltid finnas där
Trots nätternas svärta
Så även kärleken, min vän
Och dom som söker efter den
Om igen, om igen
Alla hoppfulla hjärtan
Så fortsätt längta, hitta mod
Våga hoppas, våga tro
Tro på drömmar, ta ett kliv
Vält den värld du lever i
Och var en galning, var naiv
Det är det som håller oss vid liv"
-Peter LeMarc
Inspiration, hopp och längtan. Låttexten ovanför är fullt av det.
Och det är de här otroliga bilderna också.
För ännu mer: http://www.stumbleupon.com/su/2J2N6n/yourbadneighbor.posterous.com/fw-waves-of-hawaii-amazing-photos
Tidvis
Ett lugn sprider sig över platsen. En plats jag känner, där jag är trygg.
Lagom utstängd från den omvärld som annars omringar mig.
Som i stormens öga.
Andra sekunden kliver jag ut från ögat.
Ut till en ny plats. Det är soligt, jag är i vattnet och blir träffad av en oväntad jättevåg.
Kontraster.
En version av min berg-och dalbana. Mitt liv.
Do what your heart decide
Det är det som är sommar.
Det är kärlek.
När sommaren kommer, bättre dar min vän
"När sommaren kommer ska jag visa dig bättre dar
När natten är varm och himlen är lila och klar
Då reser vi bort då tar vi oss tiden det tar
När sommaren kommer jag lovar dig bättre dar"
-Lars Winnerbäck
Semester, på riktigt. Åka bort, långt hemifrån och bara vara.
"Det finns en tätort på en slätt, ett kyrktorn sträcker sig mot himlen"
Så kom äntligen dagen som jag längtat efter i ett halvår.
Vi åkte till en tätort på en slätt och det blev en helt underbar dag.
Köande i många timmar, det bästa köande man kan göra tror jag.
Väntan tillsammans med människor med samma mål, samma väntan.
Melissa Horn gjorde en fantastisk inledning på en hur-bra-som-helst konsert.
Världens bästa Lars Winnerbäck gjorde den 8:e juli 2010 till en av de absolut bästa dagar i mitt liv.
Världens bästa början på en jättehärlig semester!
När det blir varma sommardar
Det är varmt. Det är glädje, lycka och något speciellt med livet.
Ja, vad ska man säga?
Jag är en sommarmänniska. Och detta är lite av min sommar hittills.
Bilderna får tala för sig. För mig är det underbart.
Tiden har sin rätt att förändras där den går
Igår var jag tillbaka. Tillbaka där det började. Nästan.
Det var samma plats. Träden, sjön, blommorna.
Det påminde om skolavslutning, brännboll, kompisar, samma klassrum.
Det var så mycket mellanstadie. Det samhället är mellanstadie.
Men igår var det annat. Vissa människor har förändrats, andra kommer aldrig att förändras.
Det har hänt så mycket. Nya ställen, ny skola, andra klassrum, nya vänner.
Men syrenerna, träden, fotbollsplanen och skolan finns kvar.
Det är öppet, för vem som helst, alla som vill kan gå dit och andas mellanstadie.
I Köpenhamn och överallt
En lång och härlig dag i en ny stad.
Jag gick på nya gator, såg nya saker.
Det kändes långt hemifrån, det var så annorlunda, så olikt Växjö.
Det var härligt.
Annat språk, annan lukt, andra männsikor.
Och så Söndermarken, äntligen.
Otroligt fint. En lugn oas i stora Köpenhamn.
En obeskrivlig känsla. Så speciellt.
