midahoe

Helg. Mars. Solen skiner.
Gå en runda. Gympadojjor.
Mindre grus i skorna, men däremot skavsår.
Det tillhör, men är ändå inte något av det bästa jag vet.

Härlig fredag på stan med goa tjejer.
Sitta och skratta sig helt slut, låta bli att tänka.
Sedan bio, "Remember me", som fick tankarna attt börja snurra igen.

Snön ligger kvar fastän det är mars.
Jag har skoskav.
Vägen kan vara gropig ibland och gruskorn åker in i skorna.
Men vad gör det?
Det är livet. Och det är till för att levas.
Man får helt enkelt se till att hitta solen i den gråa dagen.
Det kan vara roligt att bita på en pappersmugg. ;)

Amerikanska romantiska komedier har länge varit mina favoriter.
Skitfilmer enligt andra. Förutsägbart slut.
Visst, de flesta liknar varandra.
De är en förfinad version av verkligheten, i alla fall i många fall.
Men det är just det jag gillar.
De får mig att drömma.

För en vecka sedan såg jag lite på dokumentären om Susan Boyle.
Hon hade en dröm. Hon struntade i andras blickar och fördomar.
Hon gick upp på scenen och sjöng för allt hon hade.
Idag är hennes dröm verklighet.

Lars Winnerbäck.
Jag kan inte låta bli att nämna honom i nästan varje inlägg.
Han kämpade för vad han ville.
Och han lyckades.

Likadant med Andreas Carlsson.
Han har mottot "If you can dream it, you can be it".
Det är exakt så som han har levt.

Jessica Andersson hade en väldigt svår uppväxt.
Men hon hade sin dröm.
Hon kämpade och gjorde den verklig.

Jag blir imponerad, inspirerad och intresserad av att göra samma sak.
Ingenting är omöjligt.
Amerikanska romantiska komedier är en av de saker som får mig att drömma.
Att se möjligheterna.

"If you can dream it, you can be it"

En promenad hem rensade min hjärna.
Jag vandrade i min lyckobubbla. En lugn värld där man kan tänka fritt.
Eller inte tänka alls.

Jag gick på en väg i en liten del av världen.
En värld som ibland kan kännas enorm.
Som att det är inte spelar någon roll om något är 3 eller 3000 mil bort.
Jag kan ändå inte nå det.

"Det är en liten värld".
Nej, det är det inte.
Det är en stor värld under ett litet tak.

Jag gick, lyckligt medveten om att vi alla lever under samma tak.
Och jag plötsligt fick jag en helt annan syn på månen.

"jag hade nästan glömt ditt tegelhus
men kvällen kom med samma bleka ljus
plötsligt minns jag stanken av
min godtrohet igen
en vän som inte riktigt var en vän

ett sött och billigt vin i dyr karaff
en bitter känsla sitter av sitt straff
det blåste mellan husen
vi tog varsitt håll i snön
natten när den feta damen sjöng

sångerna blev kedjebrev man hör
när molnen hängde tunga ovanför
att lämna tystnaden och alla lögner
utanför"
-"Kedjebrev" Lars Winnerbäck

Minnen. De har varit och är fortfarande en stor del av mig.
Jag har lätt för att stanna kvar i det förflutna.
Och när man tror att det väl är över. Dåtid. Imperfekt. Finito.
Då börjar minnena regna över en. Oväntat ösregn.
Och jag har inget paraply.

Det är, enligt mig, en av de finaste textrader som finns.
"Om vi förlorar varandra här i vimlet, så minns att jag står bakom dig"
Av Lars Winnerbäck.

Andra dagen på det nya året.
2010 firades in på ett underbart bra sätt!
12-slaget var aningen filmmagiskt.
Himlen lystes upp på flera håll och jag omgavs av jättehärliga människor.
Många av dem är personer som jag för ett år sedan inte kände.

Det hände mycket år 2009.
"Vi kom varann närmre, du och jag i vår
och jag är tacksam för att du orkar lyssna"
Också det av Lasse W.
Och det stämmer.

Jag är glad för att jag har fått träffa flera goa människor.
Och jag är glad för att jag har kvar dem som jag redan kände.
Jag hoppas att jag har fått fram hur mycket de underbara betyder.
För det gör ni. Föralltid.

Tisdagen den 8 december.
Jag var glad hela dagen,
gick runt och tänkte på den kommande kvällen.
Lars Winnerbäck i Teleborgshallen.
Ungefär 2 timmar innan insläppet gick Amanda, Emma och jag dit.
Vi sjöng Winnerbäck låtar tillsammans med några andra trogna fans.
En turnébuss körde fram vid ena entrén.
Ut gick Lasse. Han log och vinkade mot vår skrikande grupp.
Spänning och lycka.

Insläppet blev tidigare än väntat och alla fick halvt panik.
Vi kom in, sprang fram till scenen och fick en plats längst fram vid högerkanten.
Först ut, Andreas Grega med häftigt mickstativ.
Han var bra, men i jämförelse med Winnerbäck var han som ett vanligt hus
och Lasse ett sjuvånigt slott.
Bandet började spela, man såg deras skuggor röra sig bakom en vit duk.
Duken hissades upp och Lasse klev fram.
Skrik. Jubel. Alla älskar Lasse.

Det var helt underbart.
Nu är jag hes.
Konstigt tom.
Men full av lycka och längtan.
"Mycket vill ha mera".
Det var han som sa det och det är så sant.

1:a Advent.
Jag har laddat på med ännu mer julkänsla denna helgen.
Det känns underbart.
En aning stressigt, men ändå underbart.
På Kalmar slott igår luktade det jul i allra högsta grad.
Det luktade varmt, gammalt och äkta.
Det luktade av en tid som var för länge sedan.
Stämningen blev en annan och ja...
Jag gillar det.

Jag åkte till samhället där en massa minnen finns.
Samhället som minner om barfota sommrar, hav och vinbär.
Inomhus hade saker förändrats till det modernare.
Det blev helt plötsligt svårare att minnas.
Jag håller med Winnerbäck, "saker förändras när tiden går".
Det stämmer, men ibland stöter man på små detaljer och jag
förstår att jag ändå kommer ha minnena kvar i bakhuvudet.
Vissa saker finns alltid kvar, vad som än händer.

Självkänsla. Det var temat på skoldagen idag.
Att må bra. Trivas med sig själv.
Saker som borde vara självklara.
Att det kan vara så svårt.
"Man ska vara sig själv, inte försöka vara någon annan."
Ord som jag antar att alla har hört.
Det är så lätt att säga.
Man påverkas alldeles för mycket av alla andra.
Att bara vara.
Inte tänka på vad andra ska säga eller tycka om mig.

"I am what I am, and what I am needs no excuses"

You told me life's more beautiful
Than any dream we had, but now you don't
Anymore
And all the times you made me see
The good things in the bad, but now you won't
Anymore

With broken wings we´ll learned to fly
We pull ourselves out of the tide
Someday, somehow

When I run I run to you
And when I fall you'll be there to
They say there's a day so beautiful
And that I'll dive the deepest blue
That's when I cry, I cry for you
'Cause I know - now there is no one here like you

I know I'll stay awake tonight
'Cause I can't close my eyes, no I won't
Not this time
And there's no way for me to hide
It's time to make you proud, but I won't
Not tonight

'Cause what I want is so much more
Something that's worth fighting for
When I'm here without you

When I run, I run to you
And when I fall you'll be there to
They say there's a day so beautiful
And when I hide, you shelter to
That's why I cry, I cry for you
'Cause I know, now there's is no one here like you

Wish you'd hear me when I'm saying
That I wouldn't change a thing
All the tears that I've been crying
Helps me through - when there is no one here like you

You told me life's more beautiful
Than any dreams we have, but now you don't...

 M. Stenmarck "No one here like you"

Tiden går, jag följer med.
Jag tittar ofta tillbaka, tänker, minns.

Malta sommaren 08
Thailand våren 08
Norrlandsresa sommaren 07.



           


       


    

Höstlov. Lycka.
Visst, det har redan gått en vecka. Men jag är nöjd.
Har hunnit med mycket.
Jag har hunnit åka med två underbara människor till västkusten.
Vi hade fantastiskt roligt i Göteborg.
Mycket skratt och lek med goa göteborgare. Härligt!
Det är kul, leka med glada barn.
Bekymmerslöshet.
Det smittade av sig.

Göteborg har mycket.
Jag vet inte om det är staden i sig eller bara att det inte är de vanliga platserna jag är van vid.
Haga, mysiga gator, affärer och en skön stämming.
Avenyn, bara för att den är den.
Människorna. Hissingen. Spårvagnar. Dialekten.

Man behöver komma bort.
För att det är kul, men också för att komma hem.

Lite mindre över axlarna nu. Det är skönt.
Denna skoldagen kändes tung och nu har det släppt.
Som i alvedon reklamen, eller nån annan, när huvudverken släpper.
Snart ska jag cykla iväg för att stå och svettas i en gympasal.
Styrketräning. En gympasal full med svettiga envisa tjejer som kämpar
tills armarna nästan går av. Konstigt intresse egentligen.
Men det ger en kick, det peppar.
Allt känns lite bättre idag.

"Vi glömmer höst och vi glömmer vår
Vi glömmer allt och tror att tiden är svår
Men man kommer ihåg sen efteråt att vi hade rätt kul emellan åt"
-"Nån annan" Lars Winnerbäck

Stress. Fruktansvärt olagligt mycket.
Allt är som en enda röra i mitt huvud. 
Samtidigt har jag en massa plugg hängande över
mina axlar. Jag behöver rensa mitt huvud.
Det går inte. Jag kan inte tänka klart.
Tankar om allt och ingenting.
Det är i sådana här lägen som tiden bara går,
man vet inte vart den tar vägen och carpe diem
känns ganska svårt.

Men jag har mina minnen.
Minnen som bland annat är från platsen på bilden nedanför.
Mitt andra hem. Bland de bästa platserna på jorden.
En sommardag där är obytbar.
Där har jag minnen.
Där har jag tänkt tankar.
Tankar om allt och ingenting.

I fredags såg jag premiären av "Fame".
Lyckokänsla. Äkta glädje. Sång, dans, teater. Gåshud.
Fantastiskt bra.
Nyss såg jag Andreas Carlsson på TV.
Fördomar från Idol. En rik snobb som visar upp sitt stela vita leende. Falsk.
Det visade sig att jag hade fel.
TV bilden av honom idag var annorlunda.
Han framgick som en helt annan. Visserligen rik och med ett fortfarande ganska stelt leende.
Men han lever hans dröm och gjorde mig inspirerad att göra detsamma.
Han sa "Jag är ett fan av livet".
Han pratade om hur viktigt det är att någon minut varje dag göra det man brinner för.
Då fick han frågan "Vad gör du under den tiden?"
Svaret var "Mina dagar brukar vara 15 timmar av sånt. Jag har kul hela tiden."

Andreas sa också hur viktigt det är att våga drömma stort.
Hans motto är: "If you can dream it, you can be it"
Han är ett levande bevis på det.